I morse lyssnade jag som vanligt på P1 i bilen på väg till jobbet. Brukar göra det eftersom jag tycker tempot är så där lagom högt för mig runt halv sju på morgonen. Och så gillar jag  dessutom programmen…

Lisbeth Gustafsson som är journalist och författare med inriktning på etik och värdefrågor  pratade idag runt ämnet  tillit och om förlorat sådant i det lilla programmet ”Tankar för dagen”.  Jag hann aldrig att lyssna igenom hela men i inledningen gav hon några exempel på personer och samhällsfunktioner som vi kanske  förlorat tilliten för. Det var bl.a polisen som förgripit som på unga flickor och de katolska prästerna som haft sex med barn.  Jag tror säkert att Lisbeth hade många bra saker att säga och jag skriver inte detta för att dissa henne,  men jag fastnade för något helt annat som jag aldrig tänkt på förr.

Det är hur många använder ordet ”oskyldig”.

”… sen är det de många katolska prästerna som förgripit sig på oskyldiga barn…”

Lisbeth tog alltså upp som exempel hur de katolska prästerna har förgripit sig på ”oskyldiga” barn. Vid första tanken är ju detta inte något konstigt alls men efter en stund slog det mig.

Eftersom man så ofta markerar de ”oskyldiga barnen”, borde det då inte rimligtvis finnas barn som är skyldiga!? Eller? Varför markerar man annars att i det här fallet rör det sig om ett oskyldigt barn? Föreställ dig att åtal ibland skulle läggas ner mot vuxna förgripare för att barnet faktiskt visade sig vara skyldigt. Ett otäckt scenario där nästa fråga blir… skyldig till vad?

Missförstå mig nu inte. Jag menar naturligtvis inte att det finns barn som är skyldiga till att de blir förgripna, men jag tycker ändå att det är en relevant frågeställning. Varför säger man inte bara ”katolska präster som förgripit sig på barn”?

Underförstått. ALLA barn är oskyldiga! Det finns inga barn som är skyldiga till att vuxna förgriper sig på dem.

Punkt slut.

Som sagt. Inget ont om Lisbeth Gustafsson. Lyssna gärna på hennes ”Tankar för dagen”